Stundtals väldigt bra. Stundtals förlorad i konstig rappakalja. ( )

Jag måste erkänna att jag misstolkade titeln till Jean-Paul Sartres Äcklet; det kan bero på att den getts ut samtidigt och jag vanligen såg den intill Idioten. Boken handlar alltså inte om en person som är ett äckel (ett sådant dyker dock upp i den), utan det äckel huvudpersonen Antoine Roquentin känner inför den fysiska verkligheten. Med det avses inte heller sådant som de flesta äcklas av, som kroppsutsöndringar och förruttnelse, utan vardagliga ting som ölglas och hängslen.
l
Roquetin är inflyttad till hamnstaden Bouville efter ett kringflackande liv; han försöker skriva en biografi över 1700-talsdiplomaten markis de Rollebon, men känner alltmer leda över detta. All känsla inför vardagen tycks långsamt blöda bort och till slut ersättas av Äcklet, samtidigt som det förgångna allt mindre ses i fullständiga sinnesupplevelser och istället ersätts av ord och text: han minns inte längre som ett organiskt helt utan som beskrivningar.

Som kan väntas händer det inte så väldigt mycket: Roquentin går på caféer, arbetar på biblioteket eller äter lunch med Autodidakten; en gång träffar hans in gamla partner Anny och inser att deras söndring är slutlig och att hon inte kan hjälpa honom tillbaka till sitt upplevt helare jag.

Jag vet inte om jag förstått så mycket av vad Sartre ville ha sagt, men å andra sidan har jag heller inte tröttnat på hans sätt att säga det. ( )

Sartres roman Äcklet handlar om Roquentin, en man som lever ensam i en främmande fransk hamnstad. Han är en ekonomiskt oberoende historieforskare vars huvudsakliga sysselsättning är att skriva en levnadsteckning om en person som levde på 1700-talet. Forskningen har emellertid slutat att intressera honom och arbetet känns enbart som en betydelselös och ångestframkallande plåga. Han är ensam och bryr sig inte om sådant som människor vanligtvis tycker om. Han plågas allt mer av något han benämner som ”äckel” - en sinnesstämning med djup leda inför allt och alla. Roquentin förstår tillslut var detta ”äckel” har sitt ursprung i. Äcklet uppkommer då han genomskådar allt som utger sig för att vara viktigt, värdefullt och nödvändigt för människorna i hans omgivning.

Sartres "Äcklet" har hängt över mig i många år. Nu har jag tagit mig an den, och jag måste säga att den inte alls var som jag trodde. Men det spelar ingen roll, ju.
Lite besviken är jag. Den är inte helt igenom intressant, de långa utläggningarna - eller, egentligen, beskrivningarna - av människor och platser i huvudpersonens omgivningar blir, just, för långa (och tråkiga).

Sen vet jag inte om jag kan hålla med heller. Men det kanske inte heller är så viktigt. Men vaddå? Allting som existerar är överflödigt? Är det sant? Jag kan inte få in det. "Det finns ju ett träd redan, det behövs inga fler." På ett sätt är det ju så, men på en hel massa andra stämmer det inte alls.

Betyget blir medel, för innan den tog fart (alla som läst den förstår vad jag menar) var den riktigt riktigt tråkig. Efter vändpunkten blev den betydligt intressantare. ( )