Sammanfattning

En galning går lös som brutalt mördar prostituerade. Samtidigt härjar våldsamma bränder där mördaren har spikat för alla dörrar och fönster så att hans offer inte ska ha en chans att ta sig ut. Under tiden som bränderna härjar står han och lurar i buskarna, full av beundran över sitt verk.

Utredningarna löper parallellt: kommissarie Steel ansvarar för morden på de prostituerade och kommissarie Insch håller i mordbränderna. Det här är två av de mest ”udda” poliser jag har träffat på: Steel röker som en bortsbindare, äter skräpmat, torkar av händerna på kläderna och har en förkärlek för att klia sig i armhålan med jämna mellanrum. Insch å sin sida har bara en böjelse: han är konstant sötsaker och det spelar ingen som helst roll om dessa har legat länge i handskfacket och klibbat ihop till en enda stor klump. Då stoppar han helt enkelt in alltihop i munnen och snaskar förnöjt.
Mitt emellan dessa chefer hittar vi Logan ”Laz” McRae som har blivit , efter att ha klantat till det vid ett ingripande där en kollega blev skjuten, omplacerad till den s.k klantskallegruppen med kommissarie Steel i spetsen.
Mina tankar

Den här boken är ett steg framåt jämfört med Kall som granit, som jag inte alls gillade. Intrigen i De dödas ljus är ofta riktigt spännande, språket är rappare och personteckningarna är intressantare. Det är inte svårt att tycka illa om Steel som är en allt annat än sympatisk människa, vilket automatiskt leder till att man känner en viss sympati för McRae.
Men det som framför allt kännetecknar boken är ursinnet: morden är brutala, ibland på gränsen till smaklöshet, men samtidigt verklighetstrogna.
Det är lätt att känna sig illa till mods. ( )