För ett par år sedan gav jag mig på "Processen", och tyckte den var tung, och svår att begripa.
När jag nu läste "Slottet" tror jag att jag hade en något annan angreppsvinkel. "Kafka är rolig", hade nån sagt.

Kafka ("Slottet") ÄR faktiskt riktigt rolig - tidvis. Särskilt de inledande fyra-fem kapitlen är utomordentligt humoristiska i sin bisarra, i det närmaste surrealistiska handling. Och historien drivs på - vad är egentligen Slottet, vad sker där? undrar man.
Men - så stannar historien. En kärlekshistoria tar plats med helt enormt långa repliker, som i och för sig fortsätter beskriva det bisarra i och omkring Slottet och byn där nedanför. Men det engagerar inte lika mycket längre.
Kanske skulle detta vara något för en bokförläggare att påpeka för den gode Kafka, om någon fått chansen?

Jag ger ändå en fyra, en svag, för romanens fantastiska anslag. ( )