HemGrupperDiskuteraMerTidsandan
Denna webbplats använder kakor för att fungera optimalt, analysera användarbeteende och för att visa reklam (om du inte är inloggad). Genom att använda LibraryThing intygar du att du har läst och förstått våra Regler och integritetspolicy. All användning av denna webbplats lyder under dessa regler.
Hide this

Resultat från Google Book Search

Klicka på en bild för att gå till Google Book Search.

Laddar...

Decamerone

av Giovanni Boccaccio

Andra författare: Se under Andra författare.

MedlemmarRecensionerPopularitetGenomsnittligt betygOmnämnanden
7,99077763 (4.01)248
Medeltida epos om pesten i Florens       Tio adliga ungdomar flyr den dödsmärkta staden Florens, som drabbats av pesten. I en villa på landsbygden fördriver de tiden med lek, dans och musik. Varje eftermiddag berättar de historier, vilkas tema bestämsav dagens "drottning" eller "kung". Utmärkande för berättelserna är skildringen av kärlek och erotik som en naturkraft, som människan inte kan styra.Giovanni Boccaccio (1313-1375) var italienare, föddes i Paris och dog i Certaldo. 1327 sändes Boccaccio till Neapel för att läras upp till köpman, som sin far, men efterhand fick han lov att studera, först kyrkorätt och sedan litteratur. Boccaccio har med Decamerone blivit känd som den italienska novellens upphovsman. Titeln betyder tio dagar och anspelar på den ramberättelse som omger samlingens 100 noveller.I denna volym ingår två versioner av Decamerone. Volym 1-3 är den fullständiga, så som Decamerone gavs ut från början 1353. Volym 4 är en reviderad version från 1958, innehållande ett urval av några av Decamerones berättelser.Översättare:C. Eichhorn [Elib]… (mer)
Laddar...

Gå med i LibraryThing för att få reda på om du skulle tycka om den här boken.

Det finns inga diskussioner på LibraryThing om den här boken.

» Se även 248 omnämnanden

engelska (52)  nederländska (8)  spanska (5)  tyska (2)  katalanska (2)  italienska (2)  danska (1)  portugisiska (1)  portugisiska (Brasilien) (1)  svenska (1)  finska (1)  Alla språk (76)
Först en ursäkt för längd och format: detta skrevs ursprungligen som en serie recensioner av de tio enskilda dagar av berättande som utgör Decameron. Hundra medeltida noveller är lite väl mastigt om de inte blandas upp med annat. Eller kanske hundraen: Innan de egentliga novellerna har man hunnit läsa om hur pesten drabbar Florens, och hur tio unga, dygdiga, vackra män och kvinnor söker sig till en villa utanför staden, där att leva frånskilt världens olycka och roa sig bäst de kan, vilket alltså inkluderar historieberättande: var och en skall varje dag prestera en historia på ett givet tema.

Ramberättelsen är lite väl styltig och dygdig, och första dagens berättelser har kanske inte riktigt de mer okyska drag som annars brukar vara det som man hör mest om (i alla fall var det intrycket jag fick på gymnasiet, när någon antologimakare med känsla för vad tonåringar kan tänkas vilja läsa valt en historia av det mindre dygdiga slaget) – även om det ändå finns kungar ute efter vackra damers dygd och okyska munkar. Finns det något tema är det väl inledningsvis att man inte skall bekymra sig alltför mycket om prästerskapets ohelighet – Gud förstår att även om man lurats att bedja till falska helgon så är det tanken som räknas. Argumentet i en av novellerna, att den påvliga kurians dålighetsliv måste vara ett tecken på kristendomens överlägsenhet, ty om sådant kan försiggå och religionen ändå vinner anhängare måste den sannerligen ha gudomligt stöd, är också roligt i all sin vridna logik.

Annat handlar om hur man genom att finkänsligt pika sina medmänniskor kan få dem att ändra livsföring eller åtminstone inte fortsätta att sträva efter ens dygd. Inte riktigt lika kul, men trevligt nog.

Andra dagen är tämligen tråkig. Visst, Boccaccio berättar ofta hur roligt de tio har det och att de skrattar gott, men det gör inte jag. Temat för dagen är »svåra motgångar och sedan lycka«, vilket ju skulle kunna ses som en rätt bra beskrivning av en god andel av världens berättelser, men märkligt nog känns det mesta helt otillfredsställande: olyckorna känns ofta tämligen abstrakta, eller ordnas upp lite för snabbt, eller så känns det hela lite för tursamt.

Låt mig ta andra berättelsen som exempel (detta är ändå en av de bättre): köpmannen Rinaldo är på vinterfärd, slår sig i lag med skurkar, blir rånad in på skinnet och kan inte ta sig in i någon stad innan portarna stängs; han förebrår sin skyddpatron Julianos, men räddas då in i en vacker ung änkas hus. De delar säng, och nästa dag upptäcks att rånarna tillfångatagits och han återfår nästan alla sina tillhörigheter. Slut. Hyfsat uppslag? Visst: det här hade mycket väl kunnat bli en passabel novell. Problemet är att av de fem sidorna, så är det bara en som handlar om hur han fryser och fruktar, medan mycket går åt att beskriva hur bra han har det hos änkan, något som man annars lätt hade kunnat föreställa sig. Och värre: det finns inget eget driv, bara en försyn som snabbt och redigt ordnar upp det hela för den olycklige Rinaldo. Som moralitet är den möjligen inte helt omöjlig, men som berättelse är den det.

Lika intressant, och potentiellt än osedesammare, är berättelsen om sultanen av Babyloniens osedvanligt vackra dotter – en riktig liten Helena, som flera gånger får män att begå mord eller starta krig för att få henne i sin säng. Och det får de: icke färre än nio olika bäddar värmer hon innan hon kan komma hem, och tack vare en vänlig hovman med sitt goda rykte i behåll. Ingen egen handlingskraft alls, och man tycker nästan att det hade varit mer tillfredställande om hon sprungit hemifrån och satt sig på bordell eller liknande, eller åtminstone gjort som kvinnan i avslutningsberättelsen som vägrar återvända till sin åldrade, svage man när hon tagits av en ung, stark piratkapten: möjligen en för tiden mer otänkbar berättelse, men fan så mycket roligare idag.

Tredje dagen sägs temat vara »människor som vunnit något som de åtrått, eller återvunnit något de förlorat«, men det verkar som det enda de åtrått var älskarinnor, eller i något fall älskare (i ett fall i form av sin egen make, men dock): allt handlar ytterst om att få sex. Det är den unge mannen som låtsas vara dövstum för att få arbete vid ett nunnekloster och lägrar alla dess nio unga nunnor, det är lurade äkta män och liderliga munkar, älskande dårar och villiga kvinnor – det verkar helt omöjligt för en kvinna att motstå en uppvaktande man, utom möjligen i ett fall, där han får ta till något som i våra dagar skulle ses som våldtäkt innan hon faller till föga. Å andra sidan skall det framhållas att synen på sexualitet, även kvinnlig sådan, är högst frigjord: den som vill komma med teorier om den repressiva katolska kyrkan under medeltiden får inte mycket ammunition här. Berättelserna fokuserar dock på hur de olika personerna burit sig åt för att få den eftersträvade att hamna i sin säng, inte så mycket vad som tillgår där, men det är ändå roliga och ibland lätt bisarrt, som mannen som rentvår sin älskarinnas make från anklagelserna om att ha mördat sig själv.

Fjärde dagen är inte på långt när lika rolig. Själva temat »kärlekshistorier med olycklig utgång« är ju inte direkt uppmuntrande, och parat med en förkärlek för patetik så blir det ibland rent skrattretande befängt: en stackars olycklig älskande begår självmord genom att hålla andan tills han dör, och hans älskade dör sedan av störtande sorg (ett av dessa dödssätt är garanterat omöjligt, det andra är det troligen).

Visst, det finns ett par bra nummer, speciellt när »olyckligt« tolkas som »blodshämnd«, med gamla fina klassiker som att den älskande ovetande äter upp hjärtat på sin trånads mål eller liknande, men annars är det mest melodram. Någon skämthistoria finns också, om en lömsk munk som lurar en ung dumbom till kvinna att ärkeängeln Gabriel förälskat sig i henne och i munkens gestalt besöker henne om natten, vilket på det hela taget är bra, men vad skall man egentligen tro om den avslutande skämthistorien när publiken tydligen tycker att dess komiska högpunkt är att en ung tjänsteflicka måste ligga med en domare för att han skall höra hennes sak? Och varför förväntas alla kvinnor bli helt till sig så fort de får höra att någon man förälskat sig i dem? Konstigt.

Med ett ämne som »lycka, som efter hårda motgångar, blivit älskande till lott« borde sedan dag fem av Decameron kunna bli bra. Men nej: istället för frivola historier blir det sentimentala sådana. Det bör poängteras att romantik inte är i sig illa, men den här typen av romantik är rätt svårsmält: tydligen räknas saker som brudrov, fäder som vill döda sin dotter för att hon blivit gravid med tjänstefolket och en helvetesjakt som lämpliga ämnen för kärlekshistorier.

Nåja, brudrov har ju viss potential: den tappre hjälten kommer instormandes när skurken står i begrepp att gifta sig med den väna jungfrun (samma scenario, men med könen ombytta, är tyvärr mindre vanligt), men här är det nästan pinsamt illa: jungfrun tycks vara ett våp, och man vet inte ens om hon har någon åsikt i frågan om framtida äkta make, men nog skulle jag känna viss tveksamhet inför den som anordnar blodbad bara för att röva bort mig.

Och när upplägget inte är direkt vämjeligt så är det ändå sådant som idag aldrig skulle gå för sig på det här sättet: älskande som båda tror att den andre är död är väl acceptabelt, men att en av dem skall gå direkt från bojor till kunglig rådgivare bara för att han muttrat något om att han minsann visste hur kungen ifråga skulle gå till väga för att vinna ett visst krig är ju bara pinsamt. Och idén med en föräldralös flicka som får inte mindre än två rika styvfäder och sedan förenas med sin inte mindre rike äkta far, eller slavpojkar med ädel uppsyn som visar sig vara söner till någon adelsman är inte mycket bättre.

I alla fall en berättelse är dock bra: ung man förslösar sin förmögenhet för att vinna vacker änka. Han misslyckas, och drar sig tillbaka till sin bondgård med sin älskade jaktfalk. Änkan och hennes son åker till granngården, sonen blir sjuk och uttrycker på sjukbädden en önskan att få falken. Hans mor besöker sin granne, som inte har något att bjuda på förutom sin falk. Den äts upp, pojken dör, modern får bakarv, och de båda gifter sig. Sådant trodde jag man var tvungen att gå betydligt senare i historien för att hitta. Tyvärr är den mjäkiga typen av jolmig romantik som utgör resten av dagen inget man blir speciellt nöjd av.

Sjätte dagen är temat »kvicka svar« (grovt förkortat. Hela beskrivningen är ironiskt lång). Tyvärr är det hela nästan outhärdligt tråkigt, ty kvickheterna är i nästan alla fall helt platta, och när de inte är det, har man sett poängen komma långt i förväg. Ett försonande drag är dock att berättelserna i allmänhet är korta. Inför den sista berättelsen säger sig även Dioeno, som annars avslutat med något som brutit av, vela följa dagens tema, och man stönar inombords. Tack och lov klarar han sig dock, genom att låta svaret utgöras av en lång berättelse i god Mandevillestil, som en munk drar för att kunna förklara hur det relikskrin han sagt skulle innehålla en fjäder av ärkeängeln Gabriel istället innehåller en hög kol, som ett par vänner lagt i istället för att driva med honom, varigenom han lyckas lura allmänheten att kolet kom från den helige Laurentius bål. Till skillnad från allt övrigt under dagen är detta faktiskt roligt.

Sjunde dagen i Decameron, och temat är »hustrur som bedrar sina äkta män«. Vilket tydligen bara kan tolkas som att bedrägeriet skall ha med sängkammargäster att göra.

Inte för att jag direkt klagar – berättelserna är i huvudsak bra, även om jag sedan länge tröttnat på konventionerna med kvinnor som förälskar sig i vem som än förklarar sin kärlek till dem, eller som bestämmer sig för att vara otrogna på grund av sina svartsjuka karlar. Nåja, när återstående delar av berättelserna som drivs av denna otrohet blir bra så får väl man stå ut med viss schablonmässighet i andra partier. Annat, som att man tydligen inte har något sätt att avgöra om någon är full eller nykter – vid två tillfällen lyckas flinka hustrur övertyga omgivningen att deras makar är fulla och bara pratar dynga– är dock svårare att begripa sig på.

Under dag åtta undrade jag om inte Boccaccio började få slut på idéer, för nog verkar det lite märkligt att dagen efter man berättat historier om hustrur som lurat sina män berätta om människor i allmänhet som lurat varandra? Speciellt som målet med dessa bedragelser ofta är densamma: att få ligga med någon annan än den man lagligen vigts till.

Likväl, det finns skillnader: här finns historier om hanrejer som hämnas (vilket slutar i ett förhållande för fyra), en kvinna som lurar en hoppfull älskare som sedan tar grym hämnd samt en annan kvinna som lurar en liderlig präst att ligga med hennes fula tjänarinna och sedan avslöjar honom inför biskopen. Samt tyvärr historier om »lustigkurrar« som lurar en svagsint »vän«. Två gånger om, vilket gör att man undrar hur personen står ut med dem (de får viss upprättelse genom att också lura en uppblåst doktor som faktiskt förtjänar det).

Under dag nio överger så Boccaccio temana: historierna handlar om lite allt möjligt, vilket är rätt skönt.
Här finns dock ett par bottennatt, som den märkliga första berättelsen, om en kvinna som för att bli av med ett par beundrare beordrar dem att bli gravplundrare och sedan av rena turen slipper stå för sitt löfte att i så fall ta dem till älskare, samt fler av driv-med-idioten-berättelserna från dag åtta, låt vara att den man som är så dum att han tror han är i grossess nog förtjänar att drivas med, speciellt om allt han till slut förlorar är lite värdighet och pengar till en festmåltid.

Då är abbedissan som levererar moralpredikningar med ett par prästabyxor på huvudet, eller sängkammarfars (som utspelas i en sängkammare med flera bäddar) bättre: dessa två berättelser är dagens höjdpunkter. Vad övrigt är är aningen udda, som ännu en berättelse om oproportionerlig hämnd eller den konstiga berättelsen med kung Salomo inblandad, där man förutom en lektion om kvinnans naturliga underordning också får en totalt menlös liten moralitet alltså av någon anledning också får veta att man bör aga motsträviga hustrur.

Temat för den sista dagen av Decameron kan till slut på förhand inge vissa tvivel: »personer som visat högsinthet eller ett ädelt sinnelag«. Sånt där vet man ju hur det slutar: historier om fantastiskt fina och goda människor som inte gör en fluga förnär. T-r-å-k-i-g-t.

Tack och lov är detta en av de positivt överraskande dagarna: det finns visserligen ett par svårsmälta saker, men det mesta har i all fall någon poäng. Detta sagt är det ändock idag närmast komiskt att höra om personen som så gärna ville framstå som god och givmild att han planerade lönnmörda sin främsta rival, och att denne därför såg till att ge honom ett utmärkt tillfälle, eller en berättelse om hur en riddare lät sina 15-åriga vackra tvillingdöttrar leka i vattnet inför en kung, och där högsintheten visade sig bestå i att denne inte genaste anstiftade mord och brudrov. Priset tar dock berättelsen om markgreven som för att testa sin hustrus kärlek låtsas döda deras gemensamma barn och vilja fördriva henne. Ärligt talat, om någon under de här tio dagarnas berättelser förtjänat en smäll på käften så är det denne maktdruckne knasboll.

Annars är det skönt med ett par berättelser om personer som förälskat sig i någon annans maka och där det hela inte slutar i otrohet, även om man undrar lite över att berättarna förnumstigt sitter och tycker att detta är som det skall vara efter att tidigare glatt berättat om diverse amorösa äventyr.

För att sammanfatta: i Decameron finns en del riktigt bra berättelser, en del man snart glömmer, och tyvärr en hel del som är rätt svårsmält. Förutom inledningen ger inte ramberättelsen speciellt mycket, så den som vill läsa en samling med berättelser i urval skall inte känna sig alltför skyldig. ( )
  andejons | Nov 29, 2011 |
magnifico! il terzo autore più grande nella trittica: Dante, Petrarca, Boccaccio...che dire è colui che ho evoluto le novelli, generato romanzi, analizzato e intuito i sucessivi 500/600 anni.
Geoffrey Chaucer ha copiato da boccaccio! altro che letteratura inglese!
Geoffrey Chaucer is a copy of the Great Boccaccio!
the England is china?
tillagd av sshnn | ändraMilano, ss (Dec 2, 2012)
 

In many of the stories, and more strikingly in the poems/songs which conclude each day, a close reader can also detect an allegorical element in which the soul is depicted as a lost lover, seeking to return to paradise. Originally a concept from the mystery religions, this allegorical treatment became very popular in the Middle Ages, particularly as an important aspect of the courtly love tradition.
tillagd av camillahoel | ändraRead And Find Out, Tom (Sep 11, 2009)
 

» Lägg till fler författare (123 möjliga)

Författarens namnRollTyp av författareVerk?Status
Boccaccio, Giovanniprimär författarealla utgåvorbekräftat
Aldington, RichardÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Alfano, GiancarloRedaktörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Bakker, MargotÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Bergin, Thomas G.Inledningmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Bondanella, Peter E.Översättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Bosschère, Jean deIllustratörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Branca, VittoreRedaktörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Buckland Wright, JohnIllustratörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Cipolla, FrateOmslagmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Denissen, FransÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Fanfani, PietroRedaktörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Fiorilla, MaurizioRedaktörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Hokkanen, VilhoÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Hutton, EdwardInledningmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Kelfkens, C. J.Illustratörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Kredel, FritzIllustratörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Lahti, IlmariÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Macchi, RuthÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Macchi, V.Efterordmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Massó Torrents, JaumeRedaktörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
McWilliam, G. H.Översättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Musa, MarkÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Mussafia, AdolfoBidragsgivaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Narro, JoséIllustratörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Payne, JohnÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Quondam, AmedeoRedaktörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Raleigh, Walter AlexanderInledningmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Rebhorn, Wayne A.Översättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Rigg, J. M.Översättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Rossi, AldoRedaktörmedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Sandfort, J.A.Översättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Schlegel, August Wilhelm vonBidragsgivaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Vallverdú, FrancescÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Vosseler, MartinBidragsgivaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Winwar, FrancesÖversättaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Witte, KarlBidragsgivaremedförfattarevissa utgåvorbekräftat
Du måste logga in för att ändra Allmänna fakta.
Mer hjälp finns på hjälpsidan för Allmänna fakta.
Vedertagen titel
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Originaltitel
Alternativa titlar
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Första utgivningsdatum
Personer/gestalter
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Viktiga platser
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Viktiga händelser
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Relaterade filmer
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Priser och utmärkelser
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Motto
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Es beginnt das Buch Dekameron, auch Principe Galeotto genannt, mit seinen hundert Geschichten, die in zehn Tagen von sieben Damen und drei jungen Männern erzählt werden.
Dedikation
Inledande ord
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Vorrede:

Mitleid mit den Betrübten zu haben ist ein menschliches Gefühl, das jedermann wohl ansteht, vor allem aber von denjenigen gefordert wird, die schon einmal des Trostes bedurften und ihn bei anderen gefunden haben. War aber unter diesen einer, der Teilnahme nötig hatte, dem sie willkommen war, der sich durch sie erquickt fühlte, so bin ich es gewesen.
Gracious Ladies, so often as I consider with my selfe, and observe respectively, how naturally you are enclined to compassion; as many times doe I acknowledge, that this present worke of mine, will (in your judgement) appeare to have but a harsh and offensive beginning, in regard of the mournfull remembrance it beareth at the verie entrance of the last Pestilentiall mortality, universally hurtfull to all that beheld it, or otherwise came to knowledge of it. But for all that, I desire it may not be so dreadfull to you, to hinder your further proceeding in reading, as if none were to looke thereon, but with sighs and teares. For, I could rather wish, that so fearfulle a beginning, should seeme but as an high and steepy hil appeares to them, that attempt to travell farre on foote, and ascending the same with some difficulty, ome afterward to walk upo a goodly even plaine, which causeth the more cotentment in them, because the attayning thereto was hard and painfull. For even as pleasures are cut off by griefe and anguish; so sorrowes cease by joyes most sweete and happie arriving.
Citat
Avslutande ord
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
(Klicka för att visa. Varning: Kan innehålla spoilers.)
(Klicka för att visa. Varning: Kan innehålla spoilers.)
Särskiljningsnotis
Förlagets redaktörer
På baksidan citeras
Information från den engelska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Ursprungsspråk
Information från den tyska sidan med allmänna fakta. Redigera om du vill anpassa till ditt språk.
Kanonisk DDC/MDS

Hänvisningar till detta verk hos externa resurser.

Wikipedia på engelska (1)

Medeltida epos om pesten i Florens       Tio adliga ungdomar flyr den dödsmärkta staden Florens, som drabbats av pesten. I en villa på landsbygden fördriver de tiden med lek, dans och musik. Varje eftermiddag berättar de historier, vilkas tema bestämsav dagens "drottning" eller "kung". Utmärkande för berättelserna är skildringen av kärlek och erotik som en naturkraft, som människan inte kan styra.Giovanni Boccaccio (1313-1375) var italienare, föddes i Paris och dog i Certaldo. 1327 sändes Boccaccio till Neapel för att läras upp till köpman, som sin far, men efterhand fick han lov att studera, först kyrkorätt och sedan litteratur. Boccaccio har med Decamerone blivit känd som den italienska novellens upphovsman. Titeln betyder tio dagar och anspelar på den ramberättelse som omger samlingens 100 noveller.I denna volym ingår två versioner av Decamerone. Volym 1-3 är den fullständiga, så som Decamerone gavs ut från början 1353. Volym 4 är en reviderad version från 1958, innehållande ett urval av några av Decamerones berättelser.Översättare:C. Eichhorn [Elib]

Inga biblioteksbeskrivningar kunde hittas.

Bokbeskrivning
Haiku-sammanfattning

Snabblänkar

Populära omslag

Betyg

Medelbetyg: (4.01)
0.5
1 6
1.5 2
2 38
2.5 7
3 140
3.5 40
4 308
4.5 38
5 260

Är det här du?

Bli LibraryThing-författare.

 

Om | Kontakt | LibraryThing.com | Sekretess/Villkor | Hjälp/Vanliga frågor | Blogg | Butik | APIs | TinyCat | Efterlämnade bibliotek | Förhandsrecensenter | Allmänna fakta | 151,676,776 böcker! | Topplisten: Alltid synlig