Första intrycket var att detta var en roman med stor skrivarglädje. Och ett mycket intressant språk, med lagom mycket glimt i ögat.
Men jag måste säga att romanen småningom blev ganska grå och... ja, trist. Jag hade svårt att engagera mig och verkligen tycka att jag brydde mig om karaktärerna och deras öden. Det är inget bra.
Men det blir relativt bra betyg ändå.. kanske mest för hur sprudlande det kändes inledningsvis. ( )

De ensamma är något av det märkligaste och sorgligaste jag någonsin har läst. Ordet kriminalroman står skrivet med stora röda bokstäver på omslaget, men jag skulle nog hellre vilja benämna den som en relationsroman. Fast med en ”twist”.

Historien tar sin början 1969 då sex ungdomar möts i Uppsala. Tiden, platsen och omständigheterna binder dem samman och sakta men säkert växer tre par fram: Anna och Rickard, Gunilla och Tomas samt Maria och Germund.

Då tristessen börjar tära på dem bestämmer de sig för att ge sig ut på en resa i Östeuropa. I början trivs det med sitt nya fria liv som globetrotters med rätt att ta dagen som den kommer. På hemvägen kör de fel och ett beslut som tas i stundens ingivelse skulle för alltid förändra deras liv.

1975 hittas Maria död i en gammal ättestupa utanför Kymlinge.35 år senare hittas Germund död på exakt samma plats. Gunnar Barbarotti och Eva Backman börjar leta ledtrådar i det förflutna för att kunna hitta svaret på nutidens gåta. Under tiden de gräver i gamla förhörsprotokoll och samlar på sig det ena meningslösa vittnesmålet efter det andra får vi upprinnelsen till brotten presenterade för oss av huvudpersonerna själva. Och det är precis så som boken är uppbyggd: vartannat kapitel tillägnas var och en av de sex huvudkaraktärerna som presenteras i den ordning de dyker upp i historien. Däremellan får vi följa polisernas jakt efter sanningen. I och med detta går intrigen framåt i slow motion (ett uttryck jag har lånat av DN:s recensent Ingegärd Waaranperä ) tills historierna till sist snyggt och prydligt vävs samman till en enhet.

Jag vet inte hur Nesser bär sig åt. Trots att det under långa stunder inte händer någonting alls så föresvävade mig aldrig tanken på att ge upp boken för att i stället ägna mig åt någon mer fartfylld spänning. Han bygger upp en krypande spänning av i stort sett obefintliga medel och han kunde inte ha hittat en mer passande titel. Känslan av ensamhet virvlar runt som en snöstorm på i stort sett varenda sida. Och det är en känsla som stannar kvar långt efter att boken har återbördats till biblioteket.

Till sist måste jag dock ge Nesser en liten knäpp på näsan. Någon av nättidningarna brukar låta en känd person ge boktips till tre olika personer. Jag skulle utan tvekan tipsa Håkan Nesser om Svenska skrivregler som ges ut av Svenska språknämnden. Vi som jobbar med språk vet att det ständigt förändras och i den här boken visar han att han verkligen inte hänger med i svängarna. Men han kanske lär sig till nästa bok …? ( )