Jens Andersen

Jens Andersens biografi över Astrid Lindgren ägnar sig inte i särdeles hög grad åt att analysera författaren: nog för att det finns omdömen om enskilda verk, förklaringar av biografiska inslag eller kopplingar till samtida samhällsfrågor, men fokus ligger på just Lindgren – eller Ericsson, som hon heter i den viktiga inledande perioden av vuxenlivet, då hon blir med barn med sin (gifte) chef, och föder det i Köpenhamn i syfte att inte låta denna historia påverka nämnde chefs pågående skilsmässoförhandlingar.

Tre år tvingas hon sedan leva med sin son Lasse i dansk fosterfamilj, och själv bara kapabel att hälsa på några få gånger per år. När fostermodern blir sjuk tvingas hon ta hem honom till Sverige, och sedermera placera honom hos sina egna föräldrar, som inte sett med gillande på hela historien men som i grunden goda människor ändå förlät. När hon sedan fick ihop det med sin näste (likaledes till en början gifte) chef så var ekonomin god nog att ta hand om sonen själv.

Det var först några år senare, när den inom äktenskapet födda dottern behövde roas, som författarskapet började arta sig – fast den historien är väl känd nog att inte behöva upprepas, liksom inte de om de kommande succéerna. Möjligen inte heller hur hon efter pensionen – och den älskade brodern tillika bondepartistiske riksdagsledamoten Gunnars död – började engagera sig politiskt, med början i pomperipossadebatten och med tiden i frågor som rörde miljö, djurskydd, kärnkraft och allmän medmänsklighet.

Om Andersen driver någon tes är det väl snarast hur erfarenheterna med Lasse formade Lindgren: det är knappast någon slump att det finns få i historierna närvarande fäder som också kan ses som goda förebilder; det är snarare regel än undantag med små gossar som förlorat sin fader, ofta även sin moder, och även när de finns där är de inte alltid vad man kunde önska. Man tar med sig en stor tacksamhet att Astrids och Lasses erfarenheter blivit alltmer ovanliga.… (mer)