Alain Bosquet (1919–1998)

1986 publicerade Alain Bosquet en märklig diktsvit, märklig genom det ovanliga idiom som bär fram de stora frågorna om livets mening och Guds existens, märklig också genom att det udda, personliga bildspråket inte försvagar utan tvärtom förstärker det allmänmänskligt giltiga. (Det sistnämnda framgår bl.a. av den stora uppmärksamhet som dikterna väckt på många språkområden, inklusive perestrojkans Ryssland.)

Diktsviten bär samma titel som boken den ingår i, Le Tourment de Dieu, Guds vånda, och är alltså en uppgörelse med de infantila, deformerade eller antropomorfa gudsföreställningar som drabbar de flesta av oss. Jag kan tänka mig att många läsare grips av svindel inför de avgrundsdjupa sprickor som härvidlag plötsligt öppnar sig på en nyss så trygg och vardaglig mark. Det är en diktare som går fram med sopkvasten i detta som Pär Lagerkvist kallade för den religiösa bråten, det är också en diktare som i sin rengöringsiver och sitt sökande inte är neutral: tragedin, det absurda, ironin, och en förunderligt nyskapande poesi kastar sina skuggor och sitt ljus över anfäktelsernas fortbestånd. I sitt företal till dikterna deklarerar Bosquet: "Jag är en ateist som inte får vara i fred för mystiken."
(Ur: Östen Sjöstrands förord)… (mer)