Jaroslav HašekRecensioner

Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget är förmodligen en av få krigsromaner som avslutas just när huvudpersonen anländer till fronten – Hašek själv avslutade inte sin roman, och den utgavs postumt. Den tappre soldaten ifråga hinner ändå med en väldig massa. Han är synbarligen ingen starkare begåvning, är begiven på starka drycker, mat och att berätta långa anekdoter om personer han någon gång stött på. Vore det inte för att han frivilligt sökt sig till armén skulle man kunna tro att han med sin godlynta uppsyn och förmåga att alltid ställa till det för sig eller sin omgivning vore slugheten personifierad, någon slags agent utskickad för att ställa till det i den k. och k. östterikisk-ungerska armén.

Švejk är på väg ut i kriget, i en armé styrd av lika delar inkompetens, nepotism och allmän fnoskighet. Det finns ett fåtal någorlunda sympatiska officerare, men de flesta är antingen nippriga, alkoholister eller översittare. De få som verkar någorlunda intelligenta är de som förstår att de kommer klara sig bättre om de håller sig någorlunda väl med Švejk, som alltid tycks klara sig helskinnad igenom vad som nu månde hända, från att bli kalfaktor hos en söndersupen fältpräst till att bli tillfångatagen som rysk rymling och hamna inför ståndsrätt.

Det hela är ungefär som 91:an, förutom att det faktiskt pågår ett krig: i slutet hamnar Švejk vid fronten, och får beskåda sönderskjutna byar, svältande familjer och stinkande, grunda gravar. Det är brist på nästan allt utom dumhet, och de vanliga soldaterna får försöka klara sig så gott de kan. För Švejks del är det gott nog, men liksom 91:an så blir det efter ett tag lite väl enahanda.