John Mandeville (1)

Om John Mandeville är följande känt: han var en lågadelsman som skänkte änkedrottningen Isabella av Frankrike ett par hjortar vid jul 1357. Han var dock vid det tillfället inte riddare, och om han har något som helst samband med den uppgivna författaren till John Mandevilles resor ( här med titeln The Book of Marvels and Travels) är högst tveksamt: i likhet med det mesta som har med denna reseskildring att göra är det svårt att få ett säkert grepp om några sanningar utöver det mest grundläggande. Den uppgivne författaren säger sig själv vara, förutom världsresenär, en riddare bördig från St Albans, men forskare har hittat alla möjliga kandidater, bland dem ovan nämnde John Mandeville.

Boken föreligger i en ohygglig mängd varianter, men troligen skrevs den på engelsk franska och översattes snart till engelska (liksom en hel massa andra språk; det var en av medeltidens allra mest populära texter), varvid material lades till, ströks, ändrades eller omformulerades; att arbeta med den är antingen en filologs mörkaste mardröm eller högsta önskan. Innehållet är dock i alla fall någorlunda enkelt att beskriva: det är i första halvan huvudsakligen en medeltida reseguide för pilgrimmer till Heliga landet, och i andra halvan en skildring av en rundresa i Asien, med stopp på såväl Java som i Cathay och prästerkungen Johannes rike.

För den som roas av diverse uppfunna, underliga folk och seder är i alla fall andra halvan en guldgruva (även första halvan har sina stunder, även om den redan vid nedtecknandet något föråldrade skildringen av Jerusalem med omnejd är aningen seg): man får såväl sådana klassiker som enfotingar och människor med hundhuvuden, som en lätt omstöpt version av Den gamle på berget med sina assassiner (för den som inte är bekant med historien: han skall ha skapat en paradisisk trädgård, befolkat den med vackra unga jungfrur, drogat unga män och visat dem trädgården, utlovat dem jungfrurna som himmelsk belöning om de föll i strid, och sedan tussat dem på sina fiender. Förutom förundran över att detta alls framstod som trovärdigt är den största gåtan att jungfrurna skulle förbli detta även efter det att sagda unga män gjort det unga män plägar göra med unga kvinnor).

Dessutom besöker man öar där fri kärlek utövas och all egendom är kommunal. Detta tycks den överlag vidsynte författaren inte haft mycket att invända mot (seder som tillåter män att ha många sexualpartners är en lite väl vanlig komponent i de kulturer han skildrar för att man inte skall ana att han tyckta att detta verkade mycket klokt), för det enda han har att anföra mot dem i moraliskt hänseende är deras kannibalism – vilket ju dock får sägas vara en tämligen ful plump. Annars är Mandeville ivrig att ständigt peka på dygdigheten hos diverse främmande folk, och man får närmast intrycket att missionerande och dop enbart skulle vara formaliteter. Ett undantag gives dock: judarna, som ständigt tycks vara ute efter sätt att förgifta kristenheten.

Den största humbugen med resorna är dock att de alls skall ha utförts: förutom det att materialet är så opålitligt (vad som förefaller vara korrekta upplysningar har ofta smygit sig in bland de rena påhitten) så är det också hämtat utifrån andra källor. Huruvida dessa är såpass lättsmälta som Mandevilles bok låter jag dock vara osagt.… (mer)