Takashi Matsuoka

Året är 1861: Japan har i sju år varit öppet för utlänningar, och det blir allt tydligare att den gamla ordningen är på väg att rämna. Samurajer, med svärd och pilbåge, måste till slut ge vika för de eldvapen som i trehundra år hållits under noggrann kontroll. Vassallsystemet håller ännu, men shogun är ung och svag. Det är ännu inte dags för restaurationen i kejsar Meiji, men spänningarna blir allt värre.

Till detta orons land kommer en båt med amerikanska missionärer: Zepheniah Cromwell, den egentliga missionären, hans förlovade Emily Gibson, som flyr sin egen skönhet och vad den gör med män, samt Matthew Stark, en revolverman som söker sin sista strid. De tas väl emot av daimyo Okumichi Genji, herre till ett av de mindre av de stora länen, och från en familj som ryktas ha profetians gåva. Hans älskarinna, Edos mest firade geisha Heiko, rapporterar dock till Kawakami, chef för shogunens hemliga polis.

Låter detta en aning fånigt? Jo, detta är inte direkt en höglitterär roman: det är spänning satt i exotisk miljö, med två överdrivet vackra kvinnor, samurajer, ninjor, zenkloster, profetior, gamla oförrätter och en hel del spänning. Det är inte en helt snäll bok: även om Genji presenteras som en ädling med ovanligt lite törst för blod dödas ändå många helt oskyldiga på hans order, och hans farbror är typen som tycker att det där med hemsökelse av efterkommande i tredje och fjärde led tyder på att man varit för blödig gällande första och andra.

Samtidigt gillar man ju allt det där: det nyöppnade Japan är en intressant brytningstid, personerna må vara lite väl ensidiga ibland men är likväl mestadels engagerande, och profetiorna tar inte över handlingen (några av dem har dock den tråkiga tendensen att meddela sig om andra världskriget eller samtiden; nu finns kanske inte så mycket tid till att stoppa in dem här annars för att demonstrera tidens gång, men någon gång skulle jag vilja se en tolvhundratalsprofet förfära sig över sjuttonhundratalet eller liknande).

Det finns också en hel del humor, och intressanta bifigurer. Mest förtjusande är nog samurajen Hidé och hans samtal med sin vän Taro, vilka ömsom är roliga, ömsom hjärteknipande. De imponerar mer än alla genomgångar av japansk kultur eller högadlig tragik.… (mer)