Henrik Meinander

I fjol, lagom till hundraårsminnet av Finlands självständighet, kom minst tre nya biografier över Gustaf Mannerheim ut. En av dem var Henrik Menanders Gustaf Mannerheim - aristokrat i vadmal, vilket verkar vara ett verk utan alltför vidlyftiga ambitioner: täck in liv och dagar tillräckligt för att även okunniga skall vara orienterade, undvik att gå in alltför mycket på detaljer om någon viss episod i hans liv, och undvik direkta pinsamheter. Det blir inte direkt kongenialt.

Mannerheim var av gammal adel, placerades på den militära banan när han visade sig för ostyrig för annat, och visade sig passa för den. Efter att ha tjänat vid ett kejserligt garde deltog han först i rysk-japanska kriget och sedan första världskriget på ryska sidan, med ett mellanspel som spion i de kinesiska gränslanden. Under det oroliga 1917 sökte han sig tillbaka till Finland, och som den oförnekligen mest erfarne generalen fick han överbefälet över de vita trupperna under inbördeskriget.

När freden återställts fick han en mer undanskymd ställning som privatman, dock med prestige i högerkretsar. När molnen drog ihop sig under 30-talet började politikerna lyssna, och han lyckades få loss mer pengar till försvaret, men han verkar ha haft en pessimistisk syn på möjligheterna i ett krig med Sovjet. Efter vinterkriget var det bland annat han som såg till att Finland samverkade med Tyskland inför fortsättningskriget, men han verkar också ha varit med och se till att Finland kunde dra sig ur detta med självständigheten i stort sett intakt.

Meinander karakteriserar Mannerheim som konservativ, närmast reaktionär: hans insats i finska inbördeskriget skulle egentligen bara varit ett första steg mot att restaurera tsarväldet. Under mellankrigstiden och senare såg han visserligen kritiskt på partimotsättningar och delar av det demokratiska styrskicket (vilket han som medlem av finska riddarhuset varit med och godkänt), men agerade ändå med lojalitet mot det nya statsskicket. Som militär betonas hans blick för geopolitik och realiteter; vapenbrödraskapet med Tyskland framställs som ett sätt att på längre sikt överleva. Direkt kritik riktas i huvudsak mot hans ledarstil, som samlade mycket ansvar i hans egen hand och gjorde staben överflödig, vilket bidrog till den finska frontens snabba sammanbrott under fortsättningskrigets slutfas.

Som sagt, detta är ett översiktsverk, utan ambitionen att vara särdeles omstörtande. Man önskar dock att författaren dröjt något mer vid vissa smärtpunkter: vilket ansvar hade Mannerheim för de vitas ståndsrätter? Var hans försök att inta Tammerfors innan de tyska trupperna nådde fram en nödvändighet, eller slösades liv på en prestigefråga? Hur nödvändigt var fortsättningskriget? Svar, eller ens resonemang kring dessa frågor, får sökas på andra håll. Förutom detta önskar man att boken korrekturlästs något bättre, liksom att Meinander kunde nöjt sig med att kalla St. Petersburg för »Nevastaden« två-tre gånger totalt istället för varannan gång den nämns.

Användbar och rejäl, men lite tråkig. Inte direkt ord som passar in på Mannerheim. Som omdöme för en biografi är de också ganska svala, men långt ifrån de sämsta tänkbara.… (mer)