Låt det vara sagt med en gång: Oscar Wildes Lady Windermere's Fan är en moralitet. Förvisso en moralitet skriven av en mycket intelligent och mycket rolig man, och en med hälsosam betoning på förlåtelsen som moraliskt imperativ, men ändå en moralitet.

Titelpersonen är en ung, mycket moralisk, mycket sträng dam; typen som föredrar Gamla framför Nya testamentet. Hon upptäcker att hennes make träffar Mrs Erlynne, en dam med skandalöst rykte – och vad mer, han förser henne även med pengar, och nu vill han till och med att hon skall bjudas in till Lady Windermeres födelsedagsbal. Horribelt! Otänkbart! Men Lord Windermere står inte att rubba, och han skickar själv en inbjudning till damen i fråga.

In på scen stövlar hon alltså, liksom hennes manliga sällskap Lord Augustus, liksom diverse vänner till familjen: främst av vilka, förutom hertiginnan av Berwick, med sin hårt tuktade dotter som endast har att säga »Yes, mamma«, en samling herrar med fallenhet för att tala i aforismer (det är ju ändå en pjäs av Oscar Wilde). Sedan blir det dags för de väntade förvecklingarna, innefattande bland annat damens solfjäder, innan slutet, som faktiskt inte är riktigt vad man förväntar sig (men ändå mycket tillfredsställande).

Pjäsens största fel är att den tar slut så snabbt: i övrigt kan jag inte hitta det minsta att anmärka på, förutom möjligen att man genomskådar relationen mellan Lord Windermere och Mrs Erlynne innan man riktigt borde. Trots moraliteten och att det ändå är ett allvarligt ämne som behandlas (och med mer takt än i de flesta komedier som tar upp det) så är det fullkomligt bedårande roligt: Oscar Wilde är en författare det finns alldeles för lite av i mitt bibliotek. ( )