Andra delen av kung Alistairs sökande efter sin far tar honom, Isabella och Varric (och Bianca) först till Tevinter, där de möter den man som stal honom från häxan vi mötte förra gången, och senare in på Qunarivatten. De som känner Isabella förstår ungefär hur lyckat det är.

Nå, Alistair har i alla fall haft lite mer tur med sina tidigare kontakter (tydligen har inte bara Väktaren, utan också han funnits värdig), men det hjälper inte stort: han och Varric må slippa det ödet, men Isabella försöker de konvertera. En stor del av berättelsen är därför hennes förhistoria, och om man trodde att hon berättade allt för Hawke, så har man fel – och det är inte konstigt.

Det blir samtidigt tydligare att ett stort problem med denna berättelse är att den, till skillnad från spelen, kräver en kanon: låt gå för att Alistair är kung och inte fortfarande en väktare eller en försupen utstött, eller att Sten hjälpte till att stoppa fördärvet: men det är knappast lika självklart att Isabella inte blev tillsammans med Hawke, eller att hon inte fick tag på ett skepp tidigare, eller ens att hon inte flydde och därför knappast är på vänskaplig fot med Varric. Å andra sidan är Varric aldrig så rolig som när han lyckas stoppa en grupp som vill attackera honom och Alistair med bara ett par ord som tydligt bygger på att Hawke gjort en viss sak.

Sedan är det det här med kvinnorna igen: två stycken har här fått viktigare roller utöver Isabella, och den ena är åtminstone lika flirtig som henne, och den andra lika lättklädd. Med tanke på vad David Gaider nyligen sagt om kvinnor i dataspel kunde man väl hoppats på något lite mer moget? ( )