Ordet kulturgärning är alltmer sällan brukat; det har börjat bli lite gammaldags, då den typ av händelser som skulle föranleda det tycks mer och mer sällsynta, samtidigt som det har fått en doft av salong och lätt elitism. Det är dock starkt berättigat vad gäller det samnordiska sagaprojektet, i vilket samtliga islänningasagor (och många tåtar) försetts med moderna översättningar och utgivits.

Många vackra ord har sagts om dessa den nordiska litteraturens mest säregna samling berättelser – det finns naturligtvis enstaka verk eller till och med författare som kan mäta sig, men som fenomen representerar de en blomning som det endast finns ett fåtal motsvarigheter till, likt den elisabetanska teatern eller Heian-erans litteratur –, så också av kung Carl XVI Gustaf i ett förord, som blandar en klar blick för svenska idéhistoria med en förmåga att på kort tid upprepa sig och därigenom gör ett märkligt intryck.

Men nu är det ju sagorna själva som skall behandlas. Detta görs efter band: med sammanlagt över 2000 sidor vore det annars för mastigt. I det första bandet har två spår sammanförts: sagor och tåtar om isländska skalder, samt de två sagorna om nordborna på Grönland.

Skalderna representeras i första hand av Egil Skallagrimson, en egentligen något säregen figur i sammanhanget: vanligare är att islänningarna med välsmort munläder lyckas hålla sig väl med kungarna (i första hand de norska), men råkar ut för problem hemma på Island (vanligen älskar de en kvinna som hamnar i annan mans famn). Egil stöter sig dock med Erik Blodyx, dennes vrånga hustru Gunhild, och sedan med deras söner. Som han är en kraftfull man, därtill en med kunskap om hur nid skall läsas och dikter sättas samman, klarar han sig i stort sett väl. Sagan är lång, men något rörig, och handlar till en början egentligen om generationen innan Egil.

De övriga skaldesagorna är av mer varierad art. Den om Kormák är en sekunda produkt, utan stor logik i handling. Hallfreðs och Björn Hitardalskämpes är bättre, men formelartade, och Gunnlaug Ormstungas är klart bäst, med lågmält men skickligt bruk av onda varsel. Något märkligt är att ordningen de placerats i inte tänks igenom bättre; sagorna refererar ibland till varandra och man skulle önskat att detta toges tillvara bättre.

I än högre grad gäller detta tåtarna, där det är obegripligt att den om Sneglu-Halli kommer före den om Þorleif Jarlaskáld, trots att en poäng i den förra bygger på att man hört den senare. Sneglu-Hallis tåt är för övrigt något av en drift med formatet, fylld med den sorts skämt som brukar förses med epitet som »mustiga« (här betyder det närmast att det anses roligt att skoja om sex mellan män), men klarar man detta har den klart roliga partier. Även tåten om Auðun Västfjording avviker mot övriga, då Auðun inte är någon skald, även om hans historia i stort sett följer mönstret för tåtarna om en något sturig islänning som besöker kungen och trots eller tack vare sin tunga lyckas vinna deras gunst.

Slutligen skall också sägas att berättelserna om grönlänningarna, i form av »Grönlänningarnas saga« och »Erik den rödes saga« torde vara bevis goda nog för att inte ta isländska litteratur på alltför stort allvar som historiska källor: de motsäger varandra på flera punkter vad gäller försöken att etablera sig i Vinland, och bär på det hela taget tecken på långt gången omvandling till litteratur, även om detaljer och något av de stora dragen och namnen stämmer. ( )