Shakespeares The Winter's Tale är en för moderna läsare på många sätt otillfredsställande pjäs: historien verkar knappt hänga samman, karaktärerna är allmänt ombytliga, och det enda som räddar den från att inte kastas ut genom fönstret är att Shakespeare fortfarande hanterar engelskan bättre än någon annan, samt att scenerna tagna var för sig faktiskt har något mått av logik.

Historien verkar på det hela taget tillkommen enbart för att slutscenerna skall bli så känslofyllda som möjligt, så att den unge böhmiske prins Florizel skall upptäcka att herdedottern Perdita han vill gifta sig med är en prinsessa, samtidigt som hon och hennes far Leontes återförenas och, något senare, hennes mor Hermione skall återvända till livet från att ha gömt sig som staty (Shakespeare är långt ifrån klar på denna punkt – har hon gömt sig i sexton år eller är hon en staty som blivit levande?). Därför måste hennes far tidigare ha blivit så svartsjuk på modern att han drev henne till döds och lät skicka iväg dottern att sättas ut i skogen, bara för att direkt efteråt upptäcka hur fel han hade och i sexton år gå och sörja sin förlorade familj (hans son Mamillius hade fallit ner död knall och fall när han åklagade Hermione). Tagen var för sig må enskilda scener vara kraftfulla nog, men tillsammans ger det ett minst sagt underligt intryck. Även enskilda scener ter sig ibland groteska, som när Antigonus landat med den unga Perdita vid den böhmiska kusten(!) för att där lämna henne åt sitt öde, bara för att själv ätas upp av en björn.

Naturligtvis finns det även komiska och poetiska inslag – Leontes är magnifik, även om han är en svartsjuk dåre – och den rena kraften i berättandet får en ibland att helt glömma bort den vidare historien och bara följa med i vad som händer. Ginge inte detta skulle berättelsen sedan länge förpassats till samlingsutgåvor och akademikernas bokhyllor, men som nu är så är den faktiskt hyfsat njutbar, om än långt från Shakespeares bästa. ( )