Tacitus (0056–0117)

Mycket av det verk av Tacitus som vanligen kallas Annaler, men i Bertil Cavallins utgåva fått namnet Det kejserliga Rom har gått förlorat: allt om Caligulas regim är borta, likaså början på Claudius, och slutet på Neros. För den som vill ha riktigt kejserlig dekadens är utbytet således magrare än vad det kunde varit: den stränge Tiberius förlustelser på ålderns höst, Agrippinas framfart samt den unge Nero är förvisso inte helt oävna, men det är ändå knappast i den riktigt stora stilen.

Tacitus, själv senator under början av den lugnare perioden av adoptivkejsare, ogillade i stort allt vad han skrev om: det fanns förvisso några krigiska framgångar att inhösta i Germanien, Britannien och Armenien, men dessa var riskabla: Tiberius sägs ha sett med oro på Germanicus växande popularitet, och för övriga krig var kejsarens insats huvudsakligen att inte lägga sig i alltför mycket. På hemmaplan tycks det istället ha varit ett ständigt nedsjunkande i ofrihet, med en alltmer fjäskig senat och alltmer ohöljt maktutövande från kejsarna.

Stilen är hårt komprimerad. Meningar är korta, bisatserna få, ellipser vanliga. Det tar ett litet tag att vänja sig, men är sällan obegripligt.… (mer)

Få icke-religiösa böcker har väl lästs med samma vördnad som Germania: här kunde ju senare tiders nordeuropéer läsa att de gamla germanerna var ädla, stolta och friborna män, den sortens karlar man ville att ens förfäder och därmed en själv skulle vara, till skillnad från de vekliga sydlänningarna. Allt dessutom nedtecknat av någon man inte kunde anklaga för chauvinism!

Om Germanias inflytande på historien på det hela taget får sägas ha varit negativt (det är svårt att säga något annat om böcker som varit en viktig byggsten i tysk nationalism), så är dess inflytande på historievetenskapen av idag närmast retande: det är till exempel tydligt att vissa av de stamnamn som förekommer senare skulle återkomma bland några av de mer framträdande folken som slog sig ner bland de skadeskjutna resterna av det västromerska riket (de enda som egentligen saknas är de som skulle inta nuvarande Frankrike: dels frankerna själva, dels burgunderna), och det finns många punkter där beskrivna seder och bruk motsvarar sådana från senare tidevarv.

Men ändå kvarstår faktum: ett av Tacitus syften var att framhålla hur mycket bättre till och med de illaluktande nordliga barbarernas seder var jämfört med den dekadens som utvecklats i det romerska riket. Allt de höll på med där i norr var förvisso inte gott, men i många fall var deras seder någorlunda lika de som de gamla romarna under republikens stortid höll sig med. Och var inte germanerna ett folk som dels alltid undgått att underkuvats, och till och med ett flertal gånger besegrat romerska härar? Säkerligen fanns det ett samband däremellan, för alla som hade förstånd att se det!

Det är en ytlig, men tämligen bred skildring av folket bortom Donau och Rhen: seder, krigföring, klädesdräkter, rättsskipning, samhällsordning, religion, kost, jordbruk: allt skall hinnas med, liksom en förteckning av de olika folkstammarna och vad som utmärker dem; och detta på 90 varken sidor, varv många dessutom halvblanka till följd av den täta kapitelindelningen. Det är en bok som kräver försiktighet, och ingen större läsupplevelse, men likväl av stort och bestående intresse för forskningen. Synd bara att den varit av än större intresse för vissa ideologier.… (mer)