1917, fjärde delen av Stridens skönhet och sorg, fjärde året på första världskriget: de olika personerna börjar resignera. Västfronten står som vanligt stilla. Vid Isonzo försöker Italienarna återigen bryta genom. I öst står det mesta still. I Afrika är de engelska trupperna visserligen på frammarsch, men det är fortfarande långt till något avgörande. Skall eländet bestå i all evighet?

Nå, även om striderna tycks lika hopplöst enformiga som tidigare händer likväl saker: revolution i Ryssland (två gånger om), uppror bland de franska trupperna, upprorsungar vid tyska högsjöflottan, det oinskränkta ubåtskriget inleds, USA går in i kriget. Det brinner i Salonika, hungern rasar lite varstans. Även om ingen ljusning verkar i närheten i kriget har fler och fler börjat prata om fred.

De olika personerna har dock bara vaga begrepp om allt detta, oavsett om de är krigsfångar i Turkiet, hungrande läkare i Belgrad eller konstnärer som skickas på kulturdiplomatiskt uppdrag till det neutrala Sverige (där de träffar Selma Lagerlöf och kurtiserar Karin von Fock-Kantzow, sedermera Göring). Till och med de som fortfarande känner viss entusiasm inför striderna, de som blivit dekorerade för hjältemod, börjar tröttna på kriget.

När året är slut har också till slut mycket ändrats: Ryssland under bolsjevikerna är på väg ur kriget, USA är på väg in. Tyska trupper har lett ett genombrott på den italienska fronten, och dragit sig tillbaka till starkare ställningar i Frankrike. Luftkriget har svängt fram och tillbaka, betingat av nya flygplan (i Tyskland: nya modeller. I Frankrike och England: nya plan som ersättningar). Det har inte varit ett bra år för någon, och frågan är om nästa blir bättre? ( )