Tomtarna i detta verk är av den gammaldags sort som kan ha prefixen hus- eller gårds-, och som på engelska kan benämnas Gnomes, och har således ganska lite med den stora farbrorn i rött att göra. Den kan ändå kopplas till julafton via den underbara filmen Trolltyg i tomteskogen, som förr (NDVB) visades runt jultid, som har baserats på boken, och använder en hel del bilder ur den. På rubriksättarsvenska är det alltså fråga om en »nostalgichock«.

Boken är utformad som en närmast antropologisk studie: man får reda på vad tomtar äter, hur de bygger bo, vad de arbetar med, och hur de förhåller sig till sin omvärld, liksom hur deras kropp är konstituerad. För en fysiker är förklaringen till att tomtar är så starka som balsam: här förklaras tydligt att tomten förvisso är proportionellt starkare än människan, men att detta endast beror på skalning. Sedan förekommer även en del annat hokus-pokus med »superadrenalin« och liknande, men det är ju ändå tomtar vi talar om, så det må väl vara förlåtet. Mot slutet av boken serveras man även ett par kortberättelser om tomtar. Som litteratur betraktat är de ganska taffliga och inte speciellt roliga, men de belyser ändå tomtarnas sinnelag. Allra sist får man en sig en appell om att människan måste ta hand om naturen bättre, och förvånande nog även våra genier, vilket känns lite påklistrat. Boken känns även ibland närmast stockkonservativ: tomtefar arbetar ute med »manliga« sysslor som vedhuggning, tomtemor stannar hemma och tar hand om barnen, och i en av berättelserna sägs det gå dåligt för människor när fruarna får ta hand om pengarna.

Förutom detta finns det dock bara positiva saker att säga: texten är enkel utan att bli direkt barnslig, man får genom förklaringarna om tomtelivet sig även en del små kunskapsskärvor till spis, bilderna är överlag mycket vackra (utom förstås de som föreställer troll, som å andra sidan är precis så vidrigt fula som en nordbo förväntar sig), och det underliggande budskapet om medkänsla med alla naturens varelser är ofarligt trevligt. ( )