Ian Doescher

Sista delen av Ian Doeschers William Shakespeare's Star Wars: The Jedi Doth return är nästan värd priset enbart för den underbara teckningen av amiral Ackbar i gammaldags uniform, med trekantshatt, epåletter och kravatt, med ena handen instoppad innanför uniformsjackan. Att man dessutom får ännu en pastisch på Shakespeare är självklart också trevligt, men just den bilden (och Ackbars »Fie, 'tis a trap!«) är höjdpunkten.

Annat godis är hur Obi-Wan i en sidokommentar nämner att det var tur att han inte sagt något om midi-chlorianer till Luke, eller diverse berättartekniska ironier som de två stormsoldater som diskuterar hur osannolikt det vore att alliansen skulle kunna få hjälp av ewokerna och ta ner energiskölden så att de sedan skulle kunna skjuta sönder den andra dödstjärnan.

Ewokerna, dessa håriga små kreatur, får tack och lov inte speciellt mycket extra utrymme. Hela deras strid på Endor med imperiets lakejer komprimeras till en monolog på en sida, vilket är rimligt när man egentligen vill se mer av förtätade scener mellan Luke, Darth Vader och kejsaren.

Tredje delen kan inte sägas ha ändrats drastiskt i kvalitet eller inriktning, så om man gillade de tidigare två gillar man troligen den här.… (mer)

Andra delen av Ian Doeschers William Shakespeare's Star Wars: The Empire Striketh Back, liknar i mångt och mycket den första: det är Star Wras satt på blankvers, där rollerna titt som tätt vänder sig mot publiken för att förklara sina känslor, och endast i mycket ringa grad baserat på specialeffekter och rekvisita.

Detta ställer naturligtvis krav på texten: inte bara kända repliker skall kläs i meter och rim (det enda meningsskifte som överlever nästintill oförändrat är faktiskt filmens troligen bäst kända, när Darth Vader och Luke övergått från duel med lasersvärd till duell med ord), utan dessutom även diverse visuellt berättande. I förra delen sköttes det med hjälp av en kör, och den får också här hoppa in, men i huvudsak sköts det nu genom att någon av rollerna får förklara vad den ser.

Ytterligare en svårighet tas upp i efterordet: hur får man Yodas språkbruk att skilja sig fårn övrigas, när dessa redan från början på grund av meterns krav inte alltid använder rak ordföljd? Doescher låter honom tala på haiku, vilket fungerar, men bara knappt (å andra sidan är det mindre irriterande än Yoda i filmerna).

Fast de många teman som återkommer från Shakespeares tidigare verk (motvillig kärlek, lärare och elever, komplicerade föräldraförhållanden, förräderi och makt) gör samtidigt att det finns mycket att ösa ur. En liten extrascen som kommenterar imperiets underliga byggnadsstandarder är också trevlig, liksom att Doescher nu faktiskt börjat med små ordlekar. Gillade man första boken är det här bättre, men knappast så mycket att man skall fortsätta om man man tycker att konceptet bara är ointressant trams.… (mer)

Jag gillar udda böcker. Till dem räknas definitivt William Shakespeare's Star Wars: Verily, a new hope, som alltså är ett återberättande av den första Stjärnornas krig-filmen som Shakespeares skulle skrivit den, på blankvers, med karaktärer som vänder sig direkt till publiken, och med väldigt få specialeffekter.

Rent berättartekniskt löses de problem som då uppstår vanligen av att en kör kommer in och sammanfattar mer visuella partier och karaktärers monologer: i synnerhet R2-D2 får trevliga sådana, där han sätts i rollen som den vise dåren som är den som ställer allt till rätta. Det finns även ett par stora tal inför strider, där Shakespeares försök i genren från bland annat Julius Caesar och Henry V klippts ihop.

Detta är också ett sätt på vilket pjäsen gjorts till Shakespeares: det finns en hel del tillfällen där hans vändningar används, vilket är roligt, speciellt som de klassiska meningarna från filmen förlorar när de skall tvingas in i jamberna. Man skulle dock nästan önskat att Shakespeares förtjusning i eviga ordlekar tagits med (jag har bott tio år i Göteborg och följt spex, så jag kan vara i minoritet vad gäller den åsikten). Annars är nog den absoluta styrkan hur små dumheter i filmen lyfts fram och görs tydligare.

Just det ja, vad gäller det absolut viktigaste, så låter jag personen det närmast berör svara:

[To innkeeper:]Pray, goodly Sir, forgive me for the mess.
[Aside:]And whether I shot first, I'll ne'er confess!… (mer)