Primo Levi (1919–1987)

En bok som berättar om olika episoder ur författarens liv, utifrån de olika grundämnen som påverkat dem vore en något osannolik framgång. Författaren är kemist, så idén är inte så långsökt som kan tyckas. Han är dock också överlevare från Auschwitz, och även om åren i det allt mindre fria Italien och i det tyska lägret i huvudsak hamnar i bakgrunden, så har de sannolikt bidragit starkt till framgången.

Primo föds i en judisk (men mycket sekulär) familj i Turin, växer upp, utbildar sig till kemist, och även om hans utbildning avslutas efter att Mussolinis blivit så beroende av Hitlers stöd att raslagar införts så hittar han arbete och kan skapa sig en tillvaro. Katastrofen kommer med Salòrepubliken: då blir han partisan, men tillfångatas. Hur han hamnar i koncentrationsläger och överlever berättar han i huvudsak på annan plats, minst lika utrymme ges här åt episoder som i huvudsak kunnat hända vilken kemist som helst (han utbildas, listar ut problem i färgfabriker, söker försörja sig på att tillverka stannoklorid och får höra en otrolig historia om hur någon fått tag i en klump uran, som dock visar sig bestå av kadmium). En del av kapitlen är istället noveller, i vissa fall tydligt kopplade till episoder han berättar om, i andra inte.

Han skriver klart och rent, utan stora åthävor; bildspråk ägnar han sig åt främst vad gäller materien och anden: hur kemisten ägnar sig åt att omforma den tröga, ovilliga massan, ofta som detektiv: leta reda på källor till grundämnen, förstå varför något gått fel, hitta alternativa vägar. Det intellektuellt stimulerande i arbetet framgår klart. Man måste inte ha någon djupare naturvetenskaplig utbildning för att kunna läsa, men det skadar definitivt inte (möjligen kan den som också är kemist känna annorlunda).… (mer)

Mästerligt och gripande. Trots att vi idag vet vad som hände är denna ögonvittnes skildring en skakande upplevelse. Det går inte att ta in detta mänskliga lidande och den ondska som finns i världen. Det värsta är ju att vi inte lär oss av historien. Det upprepas ju hela tiden även om det inte är i den omfattning som skedde under andra världskriget. Sättet att skriva med en objektivt betraktande blick utan känsloladdade hämndbeskrivningar gör boken till ett mästerverk. Liknar mycket Kertesz Mannen utan öde. Läs!… (mer)