Om Boethius ställning i filosofins historia kan mycket sägas: han var såväl den siste klassiske filosofen som den förste klart medeltida kristne tänkaren, den främsta länken mellan senantikens filosofi och den tidiga medeltidens, bestådd med hederstiteln »västerlandets lärare«. Han kan också ses som den siste filosofen-statsmannen av det klassiska snittet, en värdig efterföljare till Markus Aurelius och Seneca.

Berömmelsen vilar främst på Filosofins tröst, en bok han skrev efter att ha fängslats, troligen på grund av sina sympatier med Östrom vid en tid då Teoderik den store inte längre kunde hålla sig över striden mellan nicaeaner och arianer. Filosofins tröst är ett sätt att argumentera för att världen är en välordnad och rättvis plats, ett försök att utifrån filosofiska metoder bevisa Guds allmakt och godhet, utan att hänvisa till teologiska dogmer. Här har ännu inte fru Filosofi underkastats fru Teologi, utan tjänar denna helt av sin fria vilja.

Det är alltså inga små problem som Boethius antar sig: såväl teodicéproblemet som problemet med den fria viljan och Guds allvetande behandlas. I huvudsak går Boethius argument ut på att allt levandes mål är lycka, vilket är identiskt med godhet, eftersom bara den som är helt god och har frigjort sig från alla bekymmer kan vara helt lycklig: härpå följer att onda män är olyckliga eftersom de ständigt måste oroa sig för att förlora vad de uppnått. Därav följer också att det högsta goda är Gud, och att goda män som strävar att uppfylla Guds vilja är de som mest frigjort sig från alla världsliga ting.

Problemet med den fria viljan löses istället genom att först separera försynen från ödet, så att Guds allmänna vilja kan betecknas med försyn, och allt specifikt som sker styrs av ödet. Därefter hävdas att Guds allsyn står utanför denna värld, så att liksom vi samtidigt kan uppleva händelser på olika platser, så kan Gud åse olika tider, och att han därför ser hela historien i ett svep. Det är mig oklart hur detta skall lösa problemet.

Annars är just klarhet utmärkande för verket (i alla fall i den engelska översättning av V.E. Watts som använts i Foliosällskapets utgåva). Den platonska dialogen mellan Boethius och fru Filosofi må ibland vara lite väl sofistisk i sitt resonemang (Gud är allsmäktig. Gud är god. Av detta följer att vad Gud inte vill inte finns, samt att Gud inte kan göra ondska. Alltså finns inte ondskan), så är den bild av den sanna lyckan som att vara en god man och den självskada som ondskan åstadkommer attraktiv även för de som inte har någon aktiv kristen tro.

Boethius nämner faktiskt aldrig Kristus, utan enbart Gud, och då på ett tämligen abstrakt sätt som primus motor, den som främst agerar genom att hålla de himmelska sfärerna i rörelse. Denna avsaknad av tydligt kristet innehåll har fått vissa att undra om Boethius kanske var hedning, men troligare är att han helt enkelt ville undvika att uttala sig om Kristus natur och på så sätt ådra sig mer av den arianske Teoderiks ovilja. I vilket fall har det hela slutat i något som trots enormt inflytande på hur medeltida tänkare behandlade samma problem i sig inte nödvändigtvis måste läsas i en religiös kontext. Även ateister kan hämta styrka hos Boethius. ( )