William Faulkners The sound and the fury är på intet sätt en lätt bok: av dess fyra delar är den första berättad av den klinisk idioten Benjamin (»Benjy«), den andra av hans i alla fall neurotiske bror Quentin, på randen till att bli självspilling, den tredje av den tredje brordern Jason, mer stabil till kynnet men också ett obehagligt, bittert, elakt självförhärligande kräk. Fjärde delen är opersonlig, och först där hålls konsekvent konventionell grammatisk struktur.

Det är heller inget trevligt skeende som berättas: egentligen för att väldigt få av personerna som uppträder är trevliga människor. De enda som möjligen skulle kunna var det har som sagt tagit livet av sig, eller försvunnit ur familjen efter att ha hamnat i olycka och försökts giftas bort innan saken skulle upptäckas. ingen nämner längre syster Candence namn, och detta är en stor del av anledningen till att Benjy är så orolig och lycklig. Resultatet av olyckan, i form av en dotter (även hon med namnet Quentin, till alla läsares glädje) har dock skickats tillbaka till familjen, och är en ständig blickpunkt för Jasons bitterhet, ett korn för var att bildas kring, en ständig påminnelse om att han förlorade den lilla chans att komma någon vart han hade när hans syster försköts (att han är sinnebilden av en moraliserande konservativ amerikan och Quentin tycks vara tonåring innan begreppet riktigt fanns hjälper inte). Allt ses också av de tjänare som de flesta i familjen föraktar eller i alla fall kör självklart med.

Det är ett högst modernistiskt verk, med fria associationsströmmar av upplöst meningsstruktur och en konstruktion som gör att den nästan måste läsas mer än en gång, så att man tydligare kan se vad Benjy reagerar på. Boken har också skildringar av ung, manlig universitetsstudent (Quentin är precis den lite bortkomne typen som studenttider brukar få skildras genom), av en högst dysfunktionell familj, av vita sydstatare med mer stolthet än skäl därtill. Är sådant i ens smak så bör boken definitivt inte missas. ( )